Jag var ledig idag, så jag bestämde mig för att gå iväg till Bryggen och besöka Röda Korsets kontor. Ett av de som finns här i Bergen, jag kom in där och kände mig helt vilsen faktiskt. En dam kommer fram och frågar vad hon kan hjälpa mig med och jag fick knappt fram ett ord.. Vad gjorde jag där egentligen? Vad var det jag ville få ut med mitt besök där?

Jag vet att jag ganska länge nu har funderat länge på att anmäla mig frivilligt hos de, finns många orsaker till det men det största anledningen till det är väl att min teori om att jag blir att känna mig som en mycket bättre person om jag känner att jag gör nå meningsfullt med mitt liv..

Som Mackan sa, det gör jag väl redan nu, som är här och jobbar och har som mål att resa och se världen.
Men jag är inte nöjd, innerst inne har jag en känsla som gnager i mig, som får mig att oftast vara deprimerad.. Ska jag skriva ner alla mina teorier om alla de olika orsaker som finns så skulle det ta mig flera år.. Men som sagt, kanske kan det här hjälpa mig på vägen, kanske kan det här bli mitt skyddsnät när jag faller, en reserv om inte annat..

Hade en lång samtal med Mackan och Daniel om det idag, känns bra att man har såna kompisar som kan snacka om sånt.. 

Det finns så mycket jag vill göra, förändra men motivationen finns inte där.. Det känns som om jag står still i livet, och ju längre tiden går desto mer rädd blir jag för framtiden. Vad har den i beredskap för mig? Det känns som om alla i min ålder, alla mina vänner, redan har sina framtid utstakade framför sig medans jag famlar i blindo. 

Jag kan inte längre leva på mina livlinor, jag fortsätter att falla men de kan inte dra upp mig, kanske för en stund men det är inte starkt nog. Jag måste ha en solid grund att landa på, som kan göra att jag kan falla tryggt men kunna studsa upp lika snabbt.. Och det är vad jag inte har, har aldrig haft och min största rädsla är att aldrig få det..

Men jag kan inte bara stå still och se på, jag måste göra något, för om jag fortsätter att falla länge till så kommer jag till slut att ha fallit så långt ner att det inte finns något sätt att ta sig upp, ingen annan väg att gå... Bara den slutgiltiga vägen som alla måste gå...

L <3 K


 För alla andra, men mest för mig själv...