Regn, rusk och mörker. Dystra miner på 71.ans linje bort från stan, en man tappar plötsligt sitt paraply. Det är trångt för kvinnan med barnvagnen. Vart ska alla människor? I bussen är det varmt, nästan så man får knäppa upp jackan för att på något sätt få in syre lättare in i halsen och ned i lugnorna. En illamående-känsla dyker upp från ingenstans. En sån där känsla man får när man åker bil med någon på en krokig väg vid en skog. Busschafören kör hej-vilt, som alla andra i stan. De har bråttom, måste komma i tid till varje busstopp så folk slipper vänta vid en bussplats i kylan och i regnet. De måste sköta sitt jobb, som alla andra.
    Sådana här dagar är man nöjd att man har tak över huvudet, mat för dagen. Inta alla som har dessa förmåner, tyvärr. Att bry sig om människor i sin närhet är det finaste man kan göra. Det behöver inte vara stora saker. Små gester, som att bjuda nån på ett tuggummi kan göra en mörk, ruskig och regnig dag till strålande sol på en sekund. Det ni, det är underbart.


/Ca