Eftersom Mr Outkast aka Mr Pride har klagat på att jag och Bachelor bara skriver inlägg om fotboll tänkte jag nu berätta lite angående min förändrade livssyn angående uteliggarna, iaf här i Bergen. Jag har alltid haft sympati för människor som har haft det svårt i livet, med tanke på att jag själv har genomgått en hel del svåra stunder i mitt liv. Jag har inte alltid haft det lätt men jag har klarat mig och jag har fortfarande alltid tänkt på att det finns de som har det så mycket värre än vad jag har.
 
Alltid när jag har sett människor som har suttit vid en gränd och deras ögon berättar om att de för länge sen har förlorat allt vad hopp, stolthet och livsgnista heter så har jag alltid känt ett stick i hjärtat och en oerhörd sympati. Samtidigt så brukar jag oftast tacka de högre makterna för att jag aldrig har behövt uppleva samma situation. Ibland kan jag börja skratta åt mig själv när jag inser vilka i-lands problem jag klagar över.  

Jag vet att det inte hjälper så mycket när man går förbi dessa människor och gräver lite i fickan och slänger i lite växel men man känner ändå alltid lite glädje och att man iaf har gjort nånting gott. Det är ju iaf bättre än att bara gå förbi och ignorera de.

Men här i Bergen vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka då jag har sett tiggare som sitter och röker, pratar i sina mobiler och har kläder som ser helt nya ut. Jag vet inte om det är jag som är dum i huvudet för att jag tycker att det inte ser ut som om det inte är nå fel alls på de och att de precis som vi alla andra kan likaväl skaffa sig ett jobb och försörja sig genom det. Jag menar jag har sett vissa som äger skitfina telefoner och snackar i telefon varje gång man har passerat de och cigarretter är ju inte heller billigt här i Norge. 

Nu menar jag inte att jag har blivit nå monster som helt plötsligt bara skiter i de här människorna utan jag kan fortfarande stanna och bidra med det jag kan men jag tror ändå att nånting inom mig har förändrats lite, men bara lite. En gång när jag var på väg hem och skulle ta bussen för mina sista 24 kronor så gick jag förbi en äldre tant och utan att tveka gav jag henne de pengarna. Jag vet att det inte var mycket men det är ju ändå tanken som räknas och det gjorde mig inget att få en liten promenad hem ändå. Det jag menar är att jag visst fortfarande skulle kunna göra samma sak, men kanske denna gång åtminstone tveka en aning.

Jag vet inte, det var bara en liten tanke jag hade men jag önskar iaf att dessa människor nån gång i livet får uppleva lycka, hopp och känna stolthet för den de är och det de gör.  

Bob Marley - One Love

Alla ni människor där ute som varje dag hjälper andra som inte har varit så lyckligt lottade i livet, ni är mina idoler! Tappa aldrig hoppet och medkänslan för andra. 

Over and out / Alejandro